gallerhem_web
Galler pryder allas hem, även ingången från trädgården som i sin tur är omgärdad av höga murar med taggtråd längst upp. Maria Dahmén

Städer som berör

15 mars 2012

UTBLICK. Alvaro Arzu, borgmästare i Guatemala City, har härmat kollegan i colombianska Bogotá och infört trafikpoliser, eller turistpoliser, på gator och torg. I sina illgula västar och kaskar av brittisk imperiemodell skänker de ett visst lugn åt det offentliga rummet. Det behövs. Tiden med politiska mord i Centralamerikas rikaste land är i princip över, men istället lider allmänheten under fattigdomens ok av kriminalitet och våld,  i hög grad kopplat till knarkhandeln.

Ändå har denna oregerliga jättestad sina ljusa sidor.

Jag har vistats här vid sex tillfällen, längre och kortare, under en period av 30 år, senast i slutet av februari. Guatemala är lätt att falla för, jag är bara en av många. Men jag gillar även huvudstaden, särskilt vissa delar – och det är mindre vanligt. Mina favoritkvarter ligger i zon 2, hus som ofta ser anonyma och halvtråkiga ut från gatan men som inuti innehåller åtskilliga rum och vidsträckta, yppiga trädgårdar. En del ser ruffiga ut intill förtvivlan, andra vill jag hyra direkt. Samtliga fönster i denna stad, från höga salongsrutor till ventilationsöppningar i knähöjd, är försedda med galler – ofta snirkliga konstverk i vitt eller svart.

Från november 1980 bodde jag under 16 månader i staden som då hade omkring 8 miljoner invånare (nästan 14 idag). Huvudstaden rymde en dryg miljon. Här fanns slumstadsdelen La Limonada dit folk från landsbygden flydde för att skaffa sig ett bättre liv och undkomma inbördeskrigets fasor. Och här  fanns La Cañada i söder, den inkapslade rikemansenklaven där ambassadörer och kaffeplantageägare bodde. Däremellan bodde vi andra i tvåvåningshus från 1920-talet, i enplanshus från sekelskiftet eller  i modernare hyreshus med beväpnad vakt i entrén och golv av sten eller mahogny. Gator och avenyer löpte i ett rutmönster efter amerikansk modell och en ringväg cirklade runt stadens områden, zoner kallade. Beväpnade vakter var posterade utanför banker, större företag, hotell, bensinstationer, offentliga lokaler och på diskoteken ombads männen lämna sina pistoler i garderoben.

Besökare till matstället bör lämna sina vapen utanför.

 

Vid denna tid hade en vänstergerilla alltsedan 1960-talet fört ett bakhållskrig mot regeringsarmén. Presidenten hette Lucas Garcia, en general från landsbygden som såg rött vid anblicken av alla människor som kunde tänkas rucka på den rådande ordningen – diktaturen. Stadens journalister, studenter, präster, jurister, läkare, lärare, politiker i mitten och vänsterut, alla riskerade de att dödas. Och många av dem återfanns på morgnarna liggande livlösa halvvägs ner i ravinerna eller utmed tillfartsvägarna. Samma sak i de övriga större städer. Några år senare skulle dödandet av lantarbetare, de flesta indianer, nå rekordnivåer och växa till folkmord.

I staden härskade skräcken över att pappan som gått iväg till kontoret på morgonen inte skulle komma hem framåt kvällen. Att äldste sonen skulle kidnappas på väg till universitetskursen i sociologi eller att farfar skulle dödas på grönsaksmarknaden vid 18:e gatan. Till tjejträffen i zon 2, tvärs genom stadskärnan från min bostad i zon 10, körde jag min Volkswagen utan att stanna vid rödljusen. Bäst att hålla god fart. Med tvekan vi gick ut på restaurang i kvarteren runt Plaza Central och det smutsgröna presidentpalatset invid katedralen. Polishögkvarteret i närheten, dit jeepar utan registreringsskyltar svängde in och ut, passerades under tystnad.

Häromveckan susade jag längs samma gator, förbi samma gallerförsedda byggnader och körde ut på samma ringväg. Bostadskvarteren är sig lika men några hus har fallit samman helt, andra renoverats i pastellfärg. Vakterna med automatgevär står fortfarande vid t ex mackar, pizzerior, finare hotell och radiostationer.  La Limonada har fått metastaser och lyxkvarteren har mågfaldigats. Trafiken är fortfarande livsfarlig men min vän Patricia kör vant och lugnt. Hon är uppvuxen mitt i stan och kan alla genvägar. Hon parkerar elegant där det finns en villig person som vill tjäna några quetzaler (kronor) på att vakta fordonet. Hon, liksom de flesta i hennes bekantskapskrets, har blivit rånade ett par gånger. Oftast i bilen och genom att någon knackar på rutan med ett pistol och kräver plånbok och mobiltelefon. En variant är att du tvingas köra din bil ut från centrum, överlämna den till rånarna på någon folktom plats och ta dig åter in i staden bäst du kan.

Rädslan finns således i allra högsta grad i dagens Guatemala City. Men terrorn har sällan politiska orsaker, nej, det är narkotikahandel, desperat fattigdom, arbetslöshet och obegränsat med vapen som utlöser aggression och nya offer. Gamla tidens korrupta politiker styr fortfarande och maffian driver in pengar på traditionellt sätt – som Hells Angels här hos oss. Flera kvarter mitt inne i staden ägs av en familj som hyr ut marken åt köpcentrum, parkeringshus, biografer och bilmackar. Gatunät, väktare och övrig service i området lyder under samma ägarfamilj. Stadens myndigheter har här inget att hämta.

Men ljuspunkerna finns där. Sjätte avenyn är numera en gågata, uppiggad av färgglada pumastatyer. Turistpoliser patrullerar och ser till att ingen bil försöker undkomma rusningsköerna. Här är rent och städat eftersom gatuförsäljarna tvångsflyttats till en särskild byggnad och fått egna toaletter. Järnjalusierna som förr med ett brak drogs ned framför affärsentréerna vid mörkrets inbrott kanske får vara uppe lite längre nu. Och utanför det tidigare lugubra gröna presidentpalatset passerar Transmetro, ett lång modern buss som alltid innehåller en trafikpolis, väl synlig i sin gula utstyrsel. Detta trafiknät håller på att byggas ut och är en välsignelse för alla som annars tvingas att åka med de uttjänta och rånutsatta gamla bussarna som spyr ut svarta avgaser. Presidentpalatset självt är förresten numera ett kulturhus där det visas utställningar, filmer och annat av allmänt intresse.

Och så har vi det stora folknöjet: La Reforma och Simeon Cañas, två stora avenyer i var sin ända av staden, stängs för biltrafik på söndagar för att istället fyllas av barnfamiljer, cyklister, skejtåkare, hundar med ägare, mormor och morfar och nyförälskade par. Förnöjsam flanering istället för kollektiv paranoia. Även detta har anammats från Bogotá.

Det finns visst hopp för Guatemala City – även om gesten att överlämna gatorna åt folket inte är någon politisk trend utan snarare en upplyst mans verk. Gott så!

Glada hundar flanerar med familjen på bilfri söndagsaveny i zon 2.

 

Så är jag åter hemma efter två veckor i ett land som avskräcker för besök om man läser Utrikesdepartementets resesajt. På jobbet i Malmö – en på senare tid påtagligt våldsam hörna i världens lugnaste land – känner jag ett självklart lugn ute på gatan.

Fenomenet pistol, i något fall vapen av grövre kaliber, i många personers händer förvånar fortfarande mig som växte upp i Stockholm City och därefter bott i Göteborg och Malmö/Lund. Knivslagsmål mellan berusade ger en chans  till överlevnad. En kula är betydligt värre.

Tillgången på vapen i Guatemala förvånar ingen: Israel pumpade in utrustning till armén under nästan 40 år av väpnad konflikt (fram till 1996), narkotikaligorna behöver effektiva arbetsredskap och underbetalda poliser säljer sina tjänster på många sätt. Lägg därtill en hel generation ungdomar som långt bortom sunt arbete med laglig inkomst ändå har en fullt naturlig önskan: att synas i någon form av gemenskap – värstinggänget.

En jämförelse med Malmö vad gäller våldet haltar av tusen skäl. Till skillnad mot Guatemala har vi ett socialt skyddsnät (jo, så är det), nio års skolgång med elever som faktiskt slutar nian (oavsett kunskap), fungerande skattesystem som ger pengar i statskassan (även om vissa slinker undan) samt moderna bostäder med vatten, el och toaletter. Med mera.

Men ett förenar oss människor överallt: när orättvisorna blir för stora och klyftorna för djupa, protesterar vi. Det lönar sig alltid, om så bara för självkänslan.

TEXT: Maria Dahmén 


Lämna gärna en kommentar